Det snöar på framsidan.

Mitt skinn har fått nog. Det har bestämt sig för att lämna mig.
Det är ju en dryg vecka sedan jag tog en överdos av sol. Nu ömsar jag skinn, och du vet hur det är.
Jag pillar bort lite och det blir bara mer som flagnar. Att ställa sig i duschen funkar till viss del, men då blir skinnflagorna mjuka och klibbiga. Dom fastnar överallt, särskilt på min kroppsbehåring.
När jag tvålat runt en stund och tycker att jag har fått bort lite från bröst och mage, så tittar jag ner och ser hur mina håriga ben har fångat upp alltihop.
Ja jag har full förståelse för oviljan att stanna kvar, för man ska inte behandla sitt skinn som jag gjorde. Men den här massiva protesten är ju jäkligt irriterande, och demonstrationen har verkligen nått sitt syfte. Jag lovar på heder och samvete att jag ska bättra mig, kanske.
Tror jag att jag kommer att göra samma sak nästa år? Troligt.
Sommaren här uppe har ju en tendens att komma så tvärt, den vräker sig över mig och omfamnar den värmetörstande vikingen med sån intensitet att jag glömmer allt sunt förnuft. Vill bara ha och ha, mer och mer. Ge mig all sommar som finns, jag blir aldrig mätt.
Och just då gäller det att hålla sig på god fot med sina kroppsdelar, till exempel skinnet. Det har ingen som helst förståelse för min soltörst, utan tar istället ner mig på jorden och säger stopp.
Ja det är ju ingen ide att vara efterklok, jag får väl försöka att lära mig nåt istället.
Men det är konstigt det här med förnyelse, varje gång som jag byter till ny hud så börjar jag att se äldre ut?

Superhjältekraft. – Att ta sitt skinn på allvar.