Trasiga minnen.

Det är lustigt hur man kan bli påverkad av en händelse.
Jag ska inte säga att mitt minne alltid varit det bästa, det har jag ju påpekat flera gånger. Men den del av mitt minne som försvunnit är så stor att jag ibland funderar om allt står rätt till.
Av ett tjugotvå år långt förhållande finns bara mina barn kvar som bevis.
Vi sitter i min soffa ibland och skrattar åt gamla minnen som dom måste påminna mig om, och då först dyker dom upp, dom roliga stunder vi haft.
Mitt minne har blockerat en person, och allt som varit är bara ett vagt grummel.
Det måste finnas massor med roliga händelser, en massa kul som vi har haft, sånt som jag borde minnas och kunna skratta åt.
Men just nu kan jag inte komma på några. Det är bara tomt.
Hur kan tjugo års roligheter bara försvinna? Eller hade vi aldrig roligt? Jo det hade vi, massor med skoj. Om jag anstränger mig så finns det där, men det är kraftigt censurerat.
Jag vill verkligen komma ihåg allt kul, men det kanske är avstängt i nåt syfte.
Det är ju tre och ett halvt år sedan mitt liv krockade med den blå påbudsskylten, varför har inte blockaden släppt? Mitt liv har ju rätat på sig, åtminstone till knästående. Räcker inte det?
Vi vek verkligen av åt varsitt håll, och pratade aldrig om det som varit. Det var liksom inte värt att prata om. Och nu pratar vi inte alls med varandra. Två främlingar, med två spår av gemenskap.
Jag hoppas att alla minnen kommer tillbaka nån dag, för det känns jobbigt ibland att ha halva livet nerstoppat i en grumlig glasburk.

Superhjältekraft. – Att läka såren i minnet.