Påslakansfeber.

Varför kan inte mina påslakan vara vänner? När det är dags att renbädda i sängarna så blir det alltid bråk i tvättmaskinen.
Ett av påslakanen är en jäkla översittare och taskmört. Det äter upp alla andra sängkläder, både lakan, påslakan och örngott åker in och knölas ihop till en boll i dess mage.
Tvättmaskinen gillar inte heller det här påslakanet, han bullrar, hoppar runt och protesterar, och vägrar att centrifugera.
Jag blir alltid tvungen att medla i konflikten. För att rädda dom ihopknölade måste jag prata vänligt med tvättmaskinen så han låter mig öppna luckan mitt i tvättprogrammet, vilket han inte alltid låter mig göra.
Sen ska jag försöka skilja slagskämparna åt utan att blöta ner hela badrummet. Jag har blivit mer och mer anti mot påslakan, för dom har så många andra fyr för sig.
I sängen så har dom en tendens att vara så där som kinkiga bäbisar, dom envisas med att spotta ut en del av täcket och lämna en kall och sladdrig remsa överst, just den del man vill värma en kall axel med.
Sen hatar dom att bada. Redan efter första vändan i tvättmaskinen så protesterar dom genom att krympa lite, bara så lite att täcket inte riktigt får plats längre, så där så att det alltid blir lite knöligt nån stans. Det här gör dom bara på djävulskap förståss.
Fast påslakan verkar vara det enda som folk köper för jag har letat efter överlakan men det är svårt att hitta.
Men dom finns på nätet, så jag får väl visa påslakanen vem det är som bestämmer här hemma, och beställa ett par överlakan med fin brodyr och spetskant, och förpassa dom trillskigaste påsisarna till trasmattematerialhögen där dom får tänka över och sona sina synder.

Superhjältekraft. – Att bestämma i sängen.