Sak samma.

Vet inte varför vissa människor provocerar mig så att jag måste provocera tillbaka.
Det är inget jag är stolt över.
Jag tror det är när någon har spikat alla sina sanningar och är helt orubblig i sitt sätt att tänka, när det inte ens finns utrymme för en hypotetisk diskussion.
När någon har svårt att förstå att det finns oändligt många verkligheter och att vi alla lever i olika, att förändringar i livet kan förändra sanningen och att saker inte ser likadana ut när man tittar med olika ögon.
Då blir jag lite tjurig, känner ett tvång att utmana, vill ruska om och få en ny reaktion.
Men jag blir alltid besviken, jag lär mig aldrig.
Sådana människor har ju spikat alla sina sanningar och inget jag säger kommer att ändra på det.
Vi är ju alla olika och jag ska inte sätta mig högt och döma, för jag har såklart också sidor som säkert stör andra, och fastlåsta tankebanor som behöver ruckas.
Men då vill jag att nån ruskar om mig och ber om en ny reaktion.
Provocera mig så jag ser fler sanningar, för jag vill inte måla världen i grått, ge mig inte den chansen.