Slutanvändare.

Soppåsar, vem har den otacksamma uppgiften att tillverka en produkt som bara ska slängas i soporna?
Ja den har ju en kort funktion som behållare för hushållsavfall, men själva meningen är att den ska kastas bort.
Så här spontant så kan jag känna att det inte skulle ge mig inspiration, men det finns väl en stolthet i att påsarna blir så materialeffektiva som möjligt och att dom aldrig ska gå sönder.
Det finns ju en rad av produkter som har så kort levnad att det är tveksamt om dom ska tillverkas alls.
Miljömässigt så finns det såklart saker att önska också. Men dom finns runt om mig hela tiden och jag använder dom och kastar dom.
Jag vill härmed särskilt tacka dom som sliter och jobbar skift för att jag ska kunna torka mig ändan på ett hygieniskt vis utan att få skrubbsår.
Om dom inte fanns så skulle jag väl antagligen torka mig med glassiga reklamblad, ha ett regnbågsfärgat arsle av tryckfärg och skärsår från kanterna på ICAbladets senaste erbjudande.
Ingen skulle märka postlådan ”Ingen reklam tack” och alla skulle hata Guldfynds glättiga fyrfärgstryck som bara smetar ut.
Telefonkatalogen skulle få tillbaka sin fulla funktion från utedassens tid och julkapparnas omslagspapper skulle få ett mindre glamoröst slut, rivet i små lämpliga bitar staplade vid den nödiges tacksamma sida.
Så tack till alla er på Edet, Serla och Lambi ni är guld värda.
Bara ni ger f.n i att tillverka sånt papper som går sönder vid fuktig hudkontakt, papper som klistrar sig fast och blir ett med huden, det som sitter fast på det mest oönskade stället tills man duschar nästa gång, sånt gör ni bara för att jäklas va?
Taskmörtar.