Dags att dekla*era.

Återigen dyker den upp, inlindad i blå plastpåse av polypropen, en konstig kvarleva sedan tiden då man skulle intyga på heder och samvete.
Vad är det som jag ska deklarera? Vad är det som jag vet men inte dom vet?
Inget, absolut ingenting.
Och hade jag vetat nåt som dom inte vet så skulle det väl bara vara av gammal svensk deklarationssed att hålla käften.
Men det är numera en ganska tragisk läsning, en bilaga som beskriver dom vanligaste skatteavdragen, en blankett där jag kan fylla i egna siffror om jag hade några.
Men det har jag inte.
Har inte använt min kropp till några välbetalda sidoinkomster, har inte använt vare sig ROT eller RUT, har bara använt UFFE och han är inte avdragsgill.
Har inte fifflat runt med pengar i skatteparadis, har inga baklänges pengar som ska utjämna.
Ska jag gnälla på nåt så måste det finnas en ruta till, för det borde definitivt finnas ett singelavdrag, så otroligt dyrt som det är att leva ensam.
Men jag klagar inte, det braiga är i alla fall att den sista sidan, den med sammanställningen, säger att det går jämt upp i år också, utan en massa avdrag.
Men det känns lite tomt att inte ha några extra blanketter, inga omräkningsfaktorer, helt utan ”Flytta beloppet till ruta 55 på blankett 6202”.
Jag får väl försöka krångla till det mer till nästa år.
Så jag lämnar istället in en deklamation från en av världens många tänkare:
”Förstånd är ett av de få ting som inte är beskattat. Månne det lönar sig? /Heinz Rühmann ”