Tyngden av helg.

Matkassarna hängde från långa armar och sträckningen i hantagens plast visade att dom var tunga.
Jag såg på kassarnas reklamtryck att kvinnan hade gått långt, väldigt långt och jag kände med henne.
Jag såg hur hon lät armarna slå mot kroppen vid varje steg, ett sätt att försöka ge axlarnas stela muskler mera blod, men det fick också kassarna att gunga upp och ner.
Tyngre och tyngre, axlarna åkte upp med varje stöt, mjölksyran gjorde sig säkert påmind.
Nacken som garanterat var trött redan för en kilometer sedan var nu böjd i en bön om en förkortad hemväg.
Hon såg så koncentrerad ut, vred aldrig på huvudet, och kanske hon visualiserade en mysig lördagsmiddag med familjen eller så förbannande hon bara sitt ensamma och kravfyllda liv. Vad vet jag?
Kvinnan gick med korta steg en bit framför mig, men innan jag hann ikapp vek hon av på en annan cykelbana, en cykelbana som har långt till nästa hus.
Jag hoppas att hon kom hem med armarna i behåll, att hon får vila ikväll, att hon kanske hade nått gott som var väl värt slitet gömt där nere i kassarna.
Och att hon inte har ett ensamt kravfyllt liv.