Hm?

När jag tittar på obegripliga installationer som nån obegriplig konstnär döpt till nåt obegripligt konstigt så förblir mina tankar obegripliga.
Jag går runt, tittar från olika håll, försöker känna vad som händer inuti mig.
Frågar mig vad konstnären vill förmedla, vad vill hon få mig att känna?
Vad har namnet på installationen för innebörd och hur relaterar jag det med det jag ser.
Stolar på rad, alla lika, alla samma färg.
Alla med snedsågade ben, lutande i olika vinklar.
Är dom på väg mot nåt? Hör dom hemma någonstans? Varför är dom sneda? Sitter jag på någon av dom?
Hm, skuggor. Hm, form.
En sjunkande känsla av livets ostadiga och föränderliga innehåll, en installation som säger att alla har vi egna ostadiga ben.
Att alla har en liknande start, vi står på rad redo att tillhöra, men när någon sätter sig på oss så kommer några ben att klara påfrestningen medans andra kommer att stukas för evigt.
Att det är ok att alla är lika olika, och det är olikheten som gör oss vackra, inte likheten.
Ja det går att tolka så, eller så är dom bara obegripliga.