Tjat.

Nu närmar vi oss vårens stora sammankomst, en högtid som består av dukade bord. Och efter den så kommer alla andra försommar och sommarfester, skolavslutningar och grillaftnar.
Så det är dags för mig att reblogga ett gammalt inlägg.
Tjatigt? Ja.
Men en övertygelse som jag känner starkare för ju mer jag tänker på den.

”Duka inte ett bord vid sidan om för barnen.
Jag läser i Etikettlexicon att det är klokt att duka barnbord om man har fest för både stora och små. Det tycker jag är helt galet.
Hur ska man lära sig den sociala koden om man inte får sitta med.
Javisst det blir trångt, och såklart att dom inte orkar sitta still så länge, men låt barnen lämna bordet när dom har ätit upp. Vad gör det, bara alla får vara med.
Få vara en del av gemenskapen, en del av samtalet, en del av skratten.
Jag är övertygad att man blir styrkt av det, inte undanskuffad till ett eget hörn, som om man vore i vägen.
Det går alldeles utmärkt att skåla och sjunga snapsvisor med fruktsoda i glaset.
Så duka långbord istället, med improviserade bänkar så att alla får möxa ihop sig.
Finns det hjärterum så finns det stjärterum, eller hur.”