Det är väldigt befriande att gå på ett idrottsevenemang där ingen skriker på domaren eller buar när nån tabbar sig. Där publiken klappar i händerna åt alla deltagare och man blir glad av stämningen.
Dotter den äldre tävlade i dag, cheerleading i norra distriktsmästerskapet och läktarna var överfyllda så jag fick stå.
Men det gjorde inget, jag såg nog bättre än dom som satt på sidan.
Den glädje som deltagarna hade med sig fyller lätt hallen och jag går därifrån med ett leende.
Dotterns lag klarade sig inte till pall, men dom var bra, riktigt bra.
Tänk om det var så här på hockeymatcher också, att hejaklacken känner sig stolt och glad fast det lag man hejar på förlorar, det vore nåt nytt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar