Äntligen.

Jag har rättat min lottokupong. Vinst, VINST, jaaaaaa!
Vad ska jag göra med pengarna? Unna mig nåt jag alltid velat ha, kanske en resa.
Jag kan bjuda alla jag känner på nåt kul.
Om vi tar en promenad i skogen så kan jag köpa en halv korvring som vi kan grilla.
Tjugoen kronor. Visst är det bättre än ingenting, men vadå, hallå. Tjugoen kronor.
Killen i Skåne vann ju tvåhundrafjorton miljoner för en dryg månad sen. Och han hade väl satsat som jag, typ. Det är ju ett hån mot alla vi småvinnare.
Med min takt måste jag vinna tiomiljoneretthundranittiotusenfyrahundrasjuttiosex gånger för att komma upp till samma summa. Och det verkar ju inte troligt eller?
Det delas ut miljoner till höger och vänster, helt utan tanke på oss som nästan aldrig vinner nåt alls. Upp till kamp. Vi kräver rättvisare vinster. VI VILL OCKSÅ BLI RIKA. Vad? Jag avundsjuk? Hur tänkte du nu?
Ärligt talat. Hur stora vinster ska vi ha? Var går gränsen för en sund spelmarknad? Ska vi vara helt utan tak?
Det spelas ju bra mycke mer när det finns chans på en galet stor summa pengar. Jag spelade också mer när potten kom upp mot tvåhundramiljoner. Det tänder ju en gnista, ett hopp, en dröm.
Tyvärr är det många som inte bara spelar bort sina pengar utan också sin framtid och sin familj. Och fler spelchanser och högre vinster gör ju bara saken värre.
Även om risken att du blir överkörd när du hämtar storvinsten är större än chansen att du vinner den.
En vanlig julle drar ju bara in styft tio miljoner under en hel livstid. Så alla summor i den storleksordningen är ju livsförändrande. Kan vi inte stanna där.
Visst hade det varit bättre om tjugo personer fått sina liv vända upp och ner.
Men det är kanske bara min avundsjuka som talar.

Superhjälte kraft. – Att vinna tillbaka halva summan är en seger.