Lite ensam.

Jag har inga problem med att vara själv, det kan vara rätt så skönt att få stöka som jag vill.
Men visst känner jag mig ensam ibland.
Ja, ja kom inte dragandes med att jag borde gå på krogen och ragga lite. Det har aldrig, och kommer aldrig att vara min grej.
Men jag blir lite skraj för jag har upptäckt att jag börjar skaffa mig såna där inrutade singelrutiner. Saker som bara den som aldrig behöver anpassa sig gör.
Nu är jag fri att göra saker så där bakofram som bara jag kan, eller att inte göra det som jag tidigare brukade göra. Och detta utan att någon annan blir galen på mig.
Det är också lustigt att jag som nu har mer egen fritid än någonsin, känner att minsta ärende jag behöver uträtta eller tider jag måste passa, blir besvärliga och känns så tidskrävande.
När jag hade småbarn och byggde hus samtidigt så gjorde jag fler saker under en dag än jag nu gör på en hel vecka. Jag har definitivt fått en annan tidsuppfattning som singel i lägenhet, och med stora barn. Jag riskerar att fastna i slowmotion. Hjälp!
Hur ska jag kunna släppa in en tjej i den här trygga, tråkiga singelkokongen utan att det blir kaos?
Men ska jag vara ärlig så är jag nog bara lite rädd. Det var ett tag sen jag uppvaktade/flörtade/dejtade eller vad det nu heter.
Kan det vara vårkänslor som får mig att längta efter lite kaos?

Superhjältekraft. – Att bjuda in dig som också sitter ensam.