Ett missat ögonblick.

Jag hade bara behövt sträcka ut handen och rört vid dig. Vi stod så nära, så ensamma i en folksamling.
Du, vacker som vanligt. Men jag, osäker och rädd för vad som kan hända. Ja vad kan hända? Ingenting, eller nånting.
Allt är så uppschåsat , kan det inte räcka med att man tycker om en person , kanske känner en liten attraktion, är lite nyfiken. Så får det bli som det blir.
Jag vet inte ens ditt efternamn.
Men om det inte blir, och jag står där och känner mig obekväm och generad. Går jorden under för det?
Tänk att livet ska gå i repris, jag tror att jag ska växa upp nån gång. Att jag ska bli en person som vet vad jag vill och agerar förnuftigt. Men det verkar aldrig ske.

Superhjältekraft. – Att inte lita på sin superhjältekraft.